Text: Heli Jutila
I Esse ån lever en starkt hotad, särskilt skyddad och fridlyst flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera). Arten behöver snabba åtgärder för att säkerställa sin överlevnad. Arten nämns även i EU:s habitatdirektiv och den nämns även som grund för skyddet av Naturaområdet.
I miljödepartementets flodpärlmusslastrategi för 2021 (https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162681) framgår bl.a.
- Bevarande och förstärkning av bestånden i Natura-områden; Natura-området i Esse å har till stor del grundats för att skydda flodpärlmusslan
- Man säkerställer att flodpärlmusslan och dess livsmiljöers funktionalitet beaktas i myndigheternas utlåtanden, beslut och mark- och vattenplanering.
- Den naturliga fiskvägen är en åtgärd som föreslås i handlingsplanen.
Esse ån är ett av de få områden i södra Finland där flodpärlmussla förekommer. Bestånden av arten har varit mycket större än vad de är nu innan kraftverken byggdes. Ännu i mitten av 1980-talet uppskattades det att omkring 50 000 flodpärlmusslor levde i Esse ån. Ås flodpärlmusslabestånd minskade till cirka 1 000 individer, tills 2016 och 2017 200 st överfördes till Konnevesi forskningsstation för att föröka sig. Som ett resultat av Sydösterbottens NTM-centralens långsiktiga arbete och Freshabit LIFE IP-projektet växer nya åldersgrupper fram i Esse ån (de första föddes 2019; Jutila 2019). Hösten 2024 gjorde NTM-centralen flodpärlmusslaplanteringar (ca 1000 3-4 cm individer) i Esse ån av dessa odlade flodpärlmusslor. Planteringar är nödåtgärder som tillfälligt kan säkra beståndets existens och vinna ytterligare tid för artens bevarandearbete.
Det visar sig att flodpärlmusslor på lång sikt bara kan överleva i området om det finns möjlighet till naturlig reproduktion. För närvarande är detta inte fallet. Arten behöver vandrande fisk, lax eller öring, som en gång fanns rikligt i Esse ån. Numera finns det inga vandringsfiskar för att säkra förekomsten av arten. Den långlivade arten lider av utrotningsskuld, som aktualiseras om vandring av öring eller lax inte är möjlig i älven.
Enligt den åldersbestämning som gjordes 2001 var den äldsta flodpärlmusslan som samlades in från Esse ån 170 år (d.v.s. mer än 190 år nu) och alla var långt över hundra år gamla. Flodpärlmusslan kommer in i reproduktiv ålder vid cirka 20 års ålder. I det tidiga skedet av flodpärlmusslan håller glochidiolarven sitt miniatyrskal hårt stängt tills den hittar en ung öring eller lax som värd och fäster sig vid dess gälar. Den lever där ett bra år och faller sedan ner på bäckens grus- eller sandbotten. Efter att ha grävt ner sig i botten fortsätter flodpärlmusslan att växa, men långsamt. Flodpärlmusslan förblir viril även i hög ålder och kan producera hundratals miljoner larver under sin livstid. Flodpärlmusslan filtrerar 50 liter vatten per dag samtidigt som den samlar näring. När i en ren naturlig flod kan finnas upp till 1000 individer per kvadratmeter, är dess vattenreningsaktivitet betydande för hela ekosystemet. Flodpärlmusslan är en nyckelart vars försvinnande från ekosystemet äventyrar förekomsten av många andra arter.
Kraftverken hindrar migrerande fiskar från att stiga upp från havet till Esse ån, och därför är vandringsfiskar i vattenområdet beroende av utplanteringarna. Esse ån har flera forsar som kan fungera som lekplatser för vandringsfiskar som lax och öring. Esse ån är ett Natura 2000-skyddsområde, som delvis också är inrättat som naturreservat. Ån är en värdefull vattenförekomst när det gäller rekreationsanvändning, naturvård och fiske, och dess vattenkvalitet också är en anledning till oro. För att säkerställa ett gynnsamt skydd av flodpärlmusslan bör vandringsfiskar (helst lax, även havsöring) kunna ta sig upp i Esse ån och ända till Evijärvi. Esse ås fiskar och pärlor -projektet som leds av Österbotten vatten och miljö rf undersöker avrinningsområdets naturvärden och möjligheterna att genomföra fiskvägar i Esse ån.
